Är kanske den sista mästaren född?

Två timmar efter att jag skrev det som står här nedanför hörde jag av en slump en otrolig artist. Så vad man kanske ska göra är att vidga sina vyer lite, leva på gränsen och våga prova... För 'Joshua Radin' var kärlek vid första öronkastet!

Jag sitter här på morgonkvisten och lyssnar på Spotify, för efter ett par månader i sällskap med Rahns dator i skolan börjar man förstå vitsen med denna fantastiska uppfinning.
Just nu sitter jag och lyssnar på klassiker, sådana som Eric Clapton, Mark Knopfler, (Dire Straits), lite Sting.... Lite av det mesta. Till och med Miles Davids har hittat in på min spellista.

Och när jag sitter och lyssnar på dessa artistes kan jag inte låta bli att undra om det någonsin kommer dyka upp lika stora musiker? Med en enorm kvalité och känsla på sin musik? När jag lyssnar på Sultans of Swing undrar jag varför den typen av musik inte slår igenom längre. Vem kan motstå gitarren i solot? Vem kan motstå Eric Claptons Layla när den framförs unplugged?

Kommer min dotter/son sitta och lyssna på min tids musik när hon/han är lika gammal som jag är nu? Och vad är det vår generation lämnar efter sig? Beyonce och 50cent? 'Ola' och 'Måns'? Kate Perry?

Jag vet att det finns mängder med kvalitets musik även idag, jag vet eftersom det är den jag lyssnar på :p Den är så bra att de som skapar den inte behöver höras i radio varje kvart för att deras lyssnare ska komma ihåg att de överhuvudtaget existerar. Den är så bra att det räcker med att höra den en gång, sedan har den berört dig så att du vet att du garanterat kommer lyssna igen.

Men förr så hamnade den fantastiska musiken på Radio också. Inte som idag där skivbolagen kör det som säljer. Men någon gång måste vi väl nå en gräns? Någon gång kommer väl den stora massan göra sin plikt och lära sig känna igen vad som är skit och vad som är bra? Nu menar jag inte att jag försöker få veto på vad som ska spelas, alla gillar inte samma musik, men jag är så sjukt trött på att höra samma takter, samma datoriserade gitarrer, samma medelmåtta sångare om och om och om igen! Är det så svårt att få mer kvalité än skit på radion?

När jag pratade med min kära mor om detta igår (det är ju hennes generations musik jag pratar om), då skrattade hon och sa med en typsik mamma röst att det gick mycket skit på radion när hon var yngre också... men när hon tänkt efter lite så var det inte så mkt som det är nu.

Jag kanske är född i fel musik-decennium? Det börjar kännas så.
Tack gode gud för Damien Rice, In Flames, t.o.m John Mayer kan få ett tack (men kanske bara Continuum skivan) Joe Satriani, Gary Jules, Gavin DeGraw.... Och alla kultrockare därute.
Men vad hade jag inte gett för att kunna hoppa tillbaka och se mina giganter 'in their primes'?